Carl Lindhagen var en av de mest mångfacetterade och kompromisslösa gestalterna i svensk politik under 1900-talets första hälft. Som jurist, riksdagsledamot, borgmästare i Stockholm, rösträttskämpe, fredsaktivist och outtröttlig försvarare av mänskliga rättigheter blev han en unik kraft för demokrati, social rättvisa och internationell solidaritet.
Född 1860 i Stockholm, i en intellektuell och juridiskt bildad familj, utbildade sig Carl Lindhagen till jurist. Men redan tidigt stod det klart att han inte tänkte nöja sig med att förvalta lagen – han ville förändra den. Under hela sitt liv utmärkte han sig som en liberal radikal med socialt patos och ett hjärta som klappade för de utsatta.
Från liberal till socialist – men alltid fri
Lindhagen inledde sin politiska bana inom liberalismen, men han förflyttade sig snabbt vänsterut. År 1909 gick han med i Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP), men hans radikala linje, särskilt i frågor om pacifism, demokrati och internationell solidaritet, ledde till konflikt med partiledningen.
1917 stödde han den opposition inom partiet som leddes av Zäta Höglund och Ture Nerman, och han var en av grundarna av det som skulle bli Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (senare Vänsterpartiet). Men även här blev han något av en outsider. Hans kompromisslösa idealism gjorde honom svår att placera i partipolitikens praktiska ramar.
Trots att han representerade vänstern i riksdagen, var han alltid sin egen röst – en moralisk auktoritet snarare än en partitaktiker.
Rösträtt och kvinnosak – en förkämpe i förtruppen
Carl Lindhagen var en av de första män i Sverige som utan förbehåll ställde sig bakom kvinnlig rösträtt. Han var riksdagsledamot redan 1897 och kom att spela en nyckelroll i rösträttsrörelsen – både den allmänna och den kvinnliga.
När Kvinnliga rösträttsföreningen arrangerade demonstrationer i början av 1900-talet var Lindhagen ofta på plats, inte som talare för att ”låna ut” sin röst till kvinnorna, utan som solidarisk medkämpe. Han föreslog redan 1902 motion om kvinnlig rösträtt i riksdagen, ett förslag som då avslogs – men som han aldrig slutade driva.
Det sägs att han hade ett särskilt band till Elin Wägner, kvinnosakskämpen och författaren, och att de båda delade en gemensam vision om en rättvisare och mer jämlik värld.
Fred, folk och framtid
Lindhagen var en hängiven pacifist och internationell humanist. Han försvarade första världskrigets samvetsvägrare, förespråkade nedrustning och var en av de tidiga svenska förespråkarna för Nationernas Förbund – föregångaren till dagens FN.
Hans engagemang för flyktingars rättigheter, särskilt under 1930-talet, var djupt personligt. Han motsatte sig högljutt nazismen och försökte påverka svenska myndigheter att ta emot fler judiska flyktingar från Tyskland. I en tid då tystnad ofta rådde i officiella sammanhang var Carl Lindhagen en av de få som öppet fördömde antisemitismen.
Han var också en av de första svenska politikerna som offentligt försvarade Mahatma Gandhi och hans icke-våldsliga motstånd mot det brittiska imperiet.
En borgmästare med vision
Mellan 1903 och 1930 var Carl Lindhagen borgmästare i Stockholm, och under denna tid arbetade han för att modernisera stadens institutioner, förbättra bostäder för arbetarklassen och utveckla Stockholms demokratiska strukturer. Han sågs ofta som den goda maktens representant i stadshuset, en man vars auktoritet vilade på respekt snarare än maktutövning.
Han bar alltid sin karakteristiska långa rock, cylinderhatt och käpp, och blev en välbekant gestalt i stadsmiljön – en intellektuell aristokrat i folkets tjänst.
En man som vägrade kompromissa
Carl Lindhagen dog 1946, 86 år gammal. Han efterlämnade inget parti, ingen ideologi och ingen institution som fullt ut kunde bära hans namn – men han efterlämnade en idé om vad politik kan vara när den utgår från samvete, mod och moralisk kompass.
Hans liv var ett uttryck för övertygelsen att politikens kärna inte är makt – utan mänsklig värdighet.