En prins med stark vilja
Gustav III föddes 24 januari 1746 som son till kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika. Redan från barndomen formades han av sin mors stora intresse för konst, litteratur och politik. Han fick en gedigen utbildning i språk, filosofi, historia och statskunskap, och utvecklade tidigt en stark känsla för dramatik och skådespel.
Som ung prins beskrevs han som charmig, intelligent och mycket bestämd. Han drogs till idéerna från den franska upplysningen och beundrade kungliga hov i Europa, särskilt Versailles i Frankrike. Dessa influenser skulle komma att prägla hans regeringsstil och hans syn på kungamaktens roll.
Vägen till tronen
När Gustav III:s far Adolf Fredrik avled 1771 ärvde han tronen i en tid då Sverige präglades av politisk oro. Den så kallade frihetstiden hade gjort att adeln dominerade riksdagen, medan kungamakten var kraftigt begränsad. Gustav såg detta som ett hot mot rikets styrka.
Hans kröning 1772 blev början på en dramatisk politisk bana. Redan samma år genomförde han en statskupp, känd som Gustav III:s statsvälvning, där han återtog mycket av den kungliga makten. Han gjorde det med skicklig propaganda och utan blodspillan, och många svenskar välkomnade förändringen.
En kung av kultur
Gustav III var mer än en politiker – han var också en kulturbärare. Han grundade Kungliga Operan 1773 och Kungliga Dramatiska Teatern 1788. Han stödde konstnärer, författare och arkitekter, och såg kulturen som ett sätt att stärka nationen och kungamakten.
Han själv skrev skådespel och deltog i maskerader och teaterföreställningar. Hans kärlek till scenkonsten var genuin, men också strategisk – genom att framställa sig själv som en upplyst monark ville han skapa legitimitet både hemma och utomlands.
Under hans tid blomstrade det svenska kulturlivet. Operor, teaterföreställningar och litterära verk producerades i en omfattning som saknade motstycke. Därför kallas han ofta för ”teaterkungen”.
Reformernas kung
Trots sitt starka intresse för konst och teater var Gustav III också en reformpolitiker. Han införde lagar som mildrade tortyr, förbättrade pressfriheten och gav vissa religiösa minoriteter större tolerans. Han ville modernisera Sverige i upplysningens anda och såg sig själv som en reformator.
Samtidigt stärkte han sin egen makt genom att begränsa adelns inflytande. Han försökte balansera de olika ståndens intressen, men många av hans beslut ledde till konflikter med adeln, som kände sig åsidosatta.
Utrikespolitik och krig
Gustav III:s utrikespolitik präglades av ambition att stärka Sveriges roll som stormakt. Mest känt är Gustav III:s ryska krig (1788–1790), där han försökte återta områden som förlorats tidigare. Kriget var impopulärt bland många adelsmän och soldater, men kungen själv ledde personligen armén och försökte inspirera sina trupper.
En av de mest legendariska händelserna var slaget vid Svensksund 1790, där den svenska flottan vann en stor seger över ryssarna. Detta gav Gustav ett ökat anseende, även om kriget inte ledde till några större territoriella vinster.
Maskeraden och mordet
Gustav III:s regeringstid fick ett dramatiskt slut. Den 16 mars 1792 deltog han i en maskeradbal på Operan i Stockholm. Trots varningar om en komplott mot honom valde han att närvara. Under balen smög sig en grupp sammansvurna adelsmän fram, ledda av Jacob Johan Anckarström.
Kungen sköts på nära håll, men dog inte omedelbart. Han fördes till sitt rum i Operan och låg sjuk i flera veckor innan han avled den 29 mars, endast 46 år gammal. Mordet på Gustav III blev en av de mest dramatiska händelserna i svensk historia och markerade slutet på en epok.
Arvet efter Gustav III
Gustav III efterlämnade ett komplicerat arv. Han stärkte kungamakten, men på bekostnad av adelns frihet. Han skapade en blomstrande kulturscen, men hans politiska beslut ledde också till bittert motstånd. Hans död blev startskottet på en osäker tid, där hans son Gustav IV Adolf så småningom skulle förlora både kronan och stora delar av riket.
Samtidigt lever Gustav III:s namn kvar i historien som en monark som vågade gå sin egen väg. Han representerade upplysningstidens ideal men också dess motsättningar. För många svenskar är han fortfarande symbolen för en tid då konsten, dramat och politiken gick hand i hand.
Gustav III:s plats i historien
I svensk historieskrivning är Gustav III en av de mest omdiskuterade kungarna. Han har kallats både despot och upplyst reformator. Vissa ser honom som en maktlysten härskare som trampade på riksdagens frihet, andra som en visionär som lyfte fram Sverige ur stagnation.
Hans stora kärlek till teater och konst har gjort honom till en centralgestalt i Sveriges kulturella arv. Operan och Dramaten, som han grundade, är fortfarande levande institutioner. Hans reformer inom juridik och tolerans har också satt spår som lever kvar.
Att hans liv slutade i ett dramatiskt mord på en maskerad har bara förstärkt myten om honom. Få svenska kungar har fått en så teaterliknande avslutning på sitt liv, något som passar honom väl – ”teaterkungen” fick sitt sista framträdande på scenen.