En tid av union och oro
Sten Gustavsson Sture, senare känd som Sten Sture den äldre, föddes omkring år 1440 på godset Räfsnäs i Södermanland. Han tillhörde högfrälset och växte upp i en tid då Sverige var en del av Kalmarunionen – en politisk förening mellan Sverige, Danmark och Norge.
Unionen hade skapats för att stärka de nordiska länderna, men i praktiken innebar den att Danmark ofta dominerade, något som väckte missnöje bland svenska stormän. Sten Sture skulle komma att spela en avgörande roll i kampen för svensk självständighet.
Vägen till makten
Sten Sture utbildades i Uppsala och var redan som ung en skicklig administratör och militär. Hans släktband till den mäktiga Sture- och Natt och Dag-ätten gav honom en stark maktbas.
När Karl Knutsson Bonde dog 1470, uppstod en maktvakuum. Sten Sture valdes då till riksföreståndare – en slags tillfällig regent som ledde landet i kungens frånvaro. Detta markerade början på hans långa kamp för att hålla Sverige oberoende av dansk dominans.
Slaget vid Brunkeberg
En av Sten Stures mest berömda insatser ägde rum 1471 i slaget vid Brunkeberg i Stockholm. Den danske kungen Kristian I försökte återta kontrollen över Sverige och belägrade huvudstaden.
Sten Sture samlade en svensk bondehär tillsammans med stadsbor och frälsemän. Med hjälp av sin allierade Nils Bosson Sture lyckades han besegra den danska armén i ett avgörande slag.
Segern vid Brunkeberg blev en symbol för svensk självständighet och stärkte Sten Stures ställning som rikets ledare. Minnet av slaget lever kvar än idag som en viktig del av Stockholms historia.
Regering och politik
Efter segern blev Sten Sture en populär ledare. Han försökte balansera olika intressen – adeln, kyrkan, bönderna och städerna – och lyckades hålla landet relativt enat under sin tid vid makten.
Han satsade på utbildning och kyrklig kultur. Under hans tid utvecklades Uppsala universitet, som grundats 1477, till en central institution för lärdom i Norden. Han förstod att kunskap och bildning var viktiga verktyg för att stärka rikets självständighet.
Samtidigt var hans maktställning inte självklar. Han hade återkommande konflikter med adelsmän som förespråkade unionen med Danmark. Sten Sture fick därför ständigt kämpa för att behålla sitt stöd i riksrådet.
Ett liv i konflikt med Danmark
Unionens spänningar fortsatte under hela Sten Stures tid. Danmark ville återställa sin dominans, och flera gånger hotades Sverige av invasioner och politiskt tryck.
Sten Sture lyckades dock med diplomatisk skicklighet och militära insatser hålla Sverige relativt fritt från dansk kontroll under sina regeringsår. Han representerade en idé om ett självständigt Sverige, långt innan tanken på en modern nationalstat var fullt utvecklad.
Allianser och stöd
En viktig del av Sten Stures framgång var hans förmåga att bygga allianser. Han hade ett starkt stöd bland bönderna och borgarna, som såg honom som en garant för frihet från dansk skatt och överhöghet.
Han hade också ett gott förhållande till kyrkan, vilket var avgörande i en tid då kyrkligt stöd kunde avgöra en ledares legitimitet. Uppsala ärkestift och flera kloster gav sitt stöd till Sten Sture.
Sten Stures sista år
Sten Sture förblev riksföreståndare fram till sin död 1503. Han hade då i över 30 år lett Sverige genom en tid av kriser, krigshot och inre maktstrider.
Han dog på Jönköpings slott, sannolikt av sjukdom. Hans död skapade en maktkamp som ledde till nya konflikter kring unionen, men hans insatser hade redan satt djupa spår i den svenska historien.
Arvet efter Sten Sture den äldre
Sten Sture den äldre framstår som en av de första stora svenska statsbyggarna. Genom sin seger vid Brunkeberg och sina insatser för att hålla Sverige utanför dansk kontroll lade han grunden för den självständighetssträvan som senare skulle kulminera i Gustav Vasas frigörelse på 1500-talet.
Han var också en förespråkare för bildning och kultur, och hans stöd till Uppsala universitet gjorde att Sverige fick en lärdomstradition som blev viktig för landets framtid.
Sten Sture den äldre i historien
I historieskrivningen har Sten ofta lyfts fram som en symbol för motstånd mot yttre dominans. Han var inte kung, men han hade kungamaktens ansvar och prestige.
Hans förmåga att ena olika grupper i samhället, från bönder till kyrkan, visar att han hade en unik politisk känsla.
Sten Sture den äldre är därför en av de mest centrala gestalterna i det medeltida Sverige – en man som försvarade rikets frihet och lade grunden för en framtida nation.