I november 1520 skedde en av de mest dramatiska händelserna i svensk historia – Stockholms blodbad. Den danske kungen Kristian II, senare känd som Kristian Tyrann, avrättade närmare hundra svenska stormän, präster och borgare i huvudstaden bara dagar efter sin kröning. Händelsen fick långtgående konsekvenser: den spädde på hatet mot den danska kungamakten, blev den direkta gnistan till Gustav Vasas befrielsekrig och ledde till att Sverige definitivt lämnade Kalmarunionen. Blodbadet är därför inte bara en tragedi, utan också en vändpunkt som markerade slutet på medeltiden och början på det moderna Sverige.
Bakgrunden till blodbadet
För att förstå varför Stockholms blodbad kunde ske måste man se till den långvariga konflikten inom Kalmarunionen. Unionen, som bildades 1397, hade redan tidigt skapat spänningar mellan Danmark och Sverige. Svenskarna upplevde ofta unionen som ett danskt maktprojekt där Köpenhamn och den danska adeln drog mest fördelar.
På 1400-talet hade Sturarnas ätt etablerat sig som Sveriges ledande kraft. De var riksföreståndare i perioder då unionens kung inte kunde styra, och blev symboler för det svenska motståndet mot dansk överhöghet. När Sten Sture den yngre blev riksföreståndare 1512 fortsatte han denna tradition. Hans styre var starkt förankrat hos bönder och bergsmän, särskilt i Dalarna, men han hade också stöd hos delar av adeln.
Kung Kristian II av Danmark såg dock en chans att återta makten över Sverige. Med stöd från vissa svenska stormän, bland dem ärkebiskop Gustav Trolle, inledde han en militär kampanj. När Sten Sture stupade i januari 1520 vid slaget på Åsunden var motståndet försvagat, men änkan Kristina Nilsdotter Gyllenstierna höll Stockholm i försvaret. Efter hårda strider och löften om amnesti tvingades hon till slut ge upp. Denna löftesbrott kom att bli ödesdigert.
Kröningen och sveket
Den 4 november 1520 kröntes Kristian II i Storkyrkan i Stockholm till kung över Sverige. Kröningen var en storslagen ceremoni, och i dagarna därefter hölls festligheter med banketter och processioner. De svenska stormännen och kyrkliga ledarna som deltagit trodde att en ny tid av fred och försoning väntade.
Kristian hade uttryckligen lovat amnesti för alla som tidigare stått emot honom. Många såg därför kröningen som en chans att återfå stabilitet och ordning. Men redan under festligheterna började oron växa. Ärkebiskop Gustav Trolle, som hade blivit avsatt av Sten Sture, krävde upprättelse. Han framhöll att Sturarnas agerande mot honom var kätteri, eftersom de hade angripit kyrkans egendom. Med kätterianklagelser i handen kunde Kristian nu påstå att hans motståndare inte omfattades av amnestin – kätteri kunde inte förlåtas.
Detta blev grunden för sveket. I själva verket hade Kristian planerat avrättningarna långt i förväg. Kröningen var en lockfälla för att samla alla motståndare på samma plats.
Avrättningarna på Stortorget
Den 8 november 1520 inleddes avrättningarna. Flera av Sveriges mest inflytelserika män greps, fängslades och dömdes summariskt till döden. På Stortorget i Gamla stan, mitt i Stockholm, ställdes de inför sina öden. Halshuggningar och hängningar utfördes inför ögonen på stadens invånare.
Bland de avrättade fanns två biskopar – Vincentius i Skara och Mattias i Strängnäs – samt många av Stockholms rådsherrar och adelsmän som tillhört Sturepartiet. Totalt avrättades omkring 80–100 personer under de tre dagar blodbadet pågick. Även döda kroppar fick ingen ro: Sten Sture den yngres lik grävdes upp ur jorden och brändes tillsammans med andra som redan var avlidna.
Den brutala massavrättningen chockade samtiden. Istället för att skapa respekt väckte den skräck och hat. Minnet av blodet som flöt på Stortorget kom att etsa sig fast i den svenska folksjälen.
Några av de mest kända offren:
- Vincentius av Skara – biskop
- Mattias av Strängnäs – biskop
- Erik Johansson Vasa – far till Gustav Vasa
- Krister Nilsson (Vasa) – medlem av den mäktiga Vasasläkten
- Didrik Slagheck – senare biskop i Skara, misstänksamt kopplad till händelsen
Listan visar att blodbadet riktade sig både mot kyrkan, adeln och borgerskapet – det var ett försök att utplåna hela motståndsrörelsen.
Konsekvenser för Sverige
Stockholms blodbad blev en politisk katastrof för Kristian II. Hans mål hade varit att skrämma Sverige till lydnad, men istället förenades svenskarna i hat mot honom. Avrättningarna visade tydligt att han inte gick att lita på – hans löfte om amnesti hade varit falskt.
Bland de många som drabbades fanns Gustav Vasa, vars far hade avrättats. Gustav lyckades undkomma med livet i behåll och blev snabbt symbolen för motståndet. Redan i december 1520 började han organisera uppror i Dalarna, och på bara tre år lyckades han befria Sverige från danskarnas grepp. År 1523 valdes han till kung, och Sverige blev därmed en självständig nationalstat.
Blodbadet var alltså inte slutet på kampen, utan början på den process som gjorde att Kalmarunionen definitivt upplöstes.
Minnet av blodbadet
I svensk historieskrivning har Stockholms blodbad alltid haft en central plats. Kristian II har gått till historien som ”Kristian Tyrann”, medan Gustav Vasa blivit hjälten som reste sig ur blodbadets skugga. I danska källor har Kristian framställts mer nyanserat, men i Sverige har blodbadet alltid varit ett tydligt exempel på dansk grymhet.
Stortorget i Gamla stan är fortfarande platsen som förknippas med blodbadet. Husen runt torget bär på minnen av händelsen, och än i dag berättas historier om hur blodet ska ha runnit längs gatstenarna ner mot vattnet. Händelsen har också levt kvar i litteratur, konst och folkminne – som en varning för svek och förtryck.
Arvet från blodbadet
Arvet efter Stockholms blodbad är dubbelt. Å ena sidan symboliserar det en av de mörkaste stunderna i svensk historia, då människor dödades för sin politiska lojalitet och kyrkliga ställning. Å andra sidan blev det startpunkten för en ny era – det moderna Sveriges födelse under Gustav Vasa.
Utan blodbadet hade kanske upproret dröjt, men den brutala händelsen gjorde att svenskarnas motstånd intensifierades. Det blev en berättelse som förvandlade sorgen till kampvilja och formade en nationell identitet.