År 1789 genomförde Gustav III en av de mest kontroversiella lagändringarna i Sveriges historia – Förenings- och säkerhetsakten. Med detta dokument stärkte kungen sin makt på riksdagens bekostnad och införde ett närmast enväldigt styre. Samtidigt försökte han framställa reformen som en garant för rikets enhet och säkerhet. Akten blev både en kulmen på Gustav III:s maktpolitik och en viktig milstolpe i den svenska konstitutionella historien.
Bakgrunden till akten
Efter statskuppen 1772 hade Gustav III återtagit makten från riksdagen, men adeln hade fortfarande starkt inflytande. Kungen önskade minska adelns privilegier och skapa större jämlikhet mellan stånden, samtidigt som han ville säkra sin egen auktoritet.
När Sverige hamnade i krig mot Ryssland 1788 – det så kallade Gustav III:s ryska krig – ökade kungens behov av att kontrollera politiken. Kriget var impopulärt och många inom adeln motsatte sig det. Gustav såg därför ett tillfälle att bryta adelns makt och samla rikets krafter bakom kronan.
Riksdagen 1789
Vid riksdagen i Gävle 1789 ställdes frågan på sin spets. Kungen mötte hårt motstånd från adeln, men fick stöd från präster, borgare och bönder. Dessa stånd var trötta på adelns dominans och såg fördelar i att stärka kungamakten.
Med deras hjälp lyckades Gustav III driva igenom Förenings- och säkerhetsakten den 21 februari 1789. Detta blev en dramatisk seger över adeln och en vändpunkt i svensk politik.
Innehållet i akten
Förenings- och säkerhetsakten gav kungen långtgående befogenheter:
- Han fick ensamrätt att styra riket utan att behöva riksdagens godkännande.
- Riksrådet, som tidigare haft en rådgivande och begränsande roll, avskaffades.
- Adeln förlorade flera av sina privilegier, bland annat ensamrätten till höga militära befäl.
- Kungen fick rätt att själv besluta om krig och fred.
Samtidigt innehöll akten vissa inslag av jämlikhetstänkande. Även ofrälse kunde nu göra karriär inom förvaltning och militär, vilket öppnade vägar för borgare och bönder. Gustav framställde detta som ett sätt att ena nationen under kronan.
Reaktioner och motstånd
Införandet av Förenings- och säkerhetsakten mötte starka reaktioner. Bönder och borgare såg med viss tillfredsställelse på att adelns makt bröts, men många oroade sig för att kungen nu blivit alltför mäktig.
Bland adeln växte hatet mot Gustav III. De såg akten som en attack på deras traditionella rättigheter och som en återgång till envälde. Detta hat blev en av de viktigaste orsakerna till konspirationen som senare ledde till kungens mord 1792.
Långsiktiga konsekvenser
Förenings- och säkerhetsakten kom att prägla Sverige under resten av Gustav III:s regeringstid. Den stärkte kronans kontroll och gav kungen möjlighet att genomföra reformer utan riksdagens inblandning.
På längre sikt blev dock akten en symbol för monarkins konflikt med adeln. Efter Gustav III:s död försökte man delvis återgå till en mer balanserad maktfördelning, men motsättningarna mellan kungamakt och riksdag fortsatte att forma svensk politik under hela 1800-talet.
Arvet efter akten
När vi ser tillbaka på Förenings- och säkerhetsakten framträder den som både ett framsteg och ett bakslag. Den bidrog till att öppna karriärvägar för fler än adeln och stärkte idén om att alla fyra stånden hade betydelse. Samtidigt innebar den en kraftig inskränkning av riksdagens makt och en koncentration av makten till kungen.
På så sätt blev akten ett tydligt uttryck för Gustav III:s dubbelhet: han var både en reformator och en enväldig härskare. Arvet efter akten lever kvar som en påminnelse om hur svår balansgången mellan frihet och ordning kan vara.
Viktiga följder av Förenings- och säkerhetsakten:
- Kungen fick närmast enväldig makt
- Adeln förlorade flera privilegier
- Ofrälse fick större möjligheter till karriär
- Riksrådet avskaffades
- Grunden lades för konspirationen mot Gustav III