Efter nederlaget mot Ryssland och Sveriges förlust av Finland stod Sverige försvagat men inte slaget i spillror. När Napoleons Europa började omformas fick landet en ny chans att stärka sin position i Norden. Resultatet blev unionen med Norge 1814, en personalunion där Sverige och Norge delade kung men hade separata lagar och institutioner. Unionen varade i 91 år och blev avgörande för båda ländernas moderna historia.
Bakgrunden till unionen
När Sverige förlorade Finland 1809 uppstod ett vakuum i rikets östra del. Landet hade blivit av med en fjärdedel av sin befolkning och en tredjedel av sitt territorium. Politiskt behövde Sverige kompensera för förlusten och söka nya allianser.
Samtidigt hade den nya kronprinsen Karl Johan (tidigare franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte) en tydlig strategi: han ville stärka Sveriges ställning i Norden genom att vinna Norge. Danmark, som stod på Napoleons sida i krigen, förlorade på kontinenten och blev en möjlig motpart.
Vid freden i Kiel den 14 januari 1814 tvingades Danmark avträda Norge till Sverige som kompensation för att Sverige förlorat Finland.
Norrmännens motstånd
Men övergången blev inte enkel. Norrmännen ville inte utan vidare acceptera att deras land överlämnades som en bricka i stormaktsspelet. Inspirerade av självständighetsrörelser i Europa samlades norska ledare på Eidsvoll och antog en egen grundlag den 17 maj 1814. De valde den danske prinsen Christian Frederik till kung och förklarade Norge självständigt.
Detta var en dramatisk utmaning mot Sveriges planer. Unionen hotade att rinna ut i sanden innan den ens hade börjat.
Kriget sommaren 1814
Sverige svarade med att invadera Norge sommaren 1814. Kriget blev kort men intensivt. Slaget vid Lier och andra strider visade att norrmännen bjöd hårt motstånd, men Sveriges armé var bättre organiserad och leddes av den erfarne Karl Johan.
Efter några veckors strider stod det klart att Norge inte kunde vinna. Samtidigt var Sverige inte heller intresserat av att krossa Norge fullständigt. Istället sökte man en kompromiss.
Mossekonventionen
Resultatet blev Mossekonventionen den 14 augusti 1814. Norge fick behålla sin grundlag från Eidsvoll, men med vissa justeringar för att passa in i unionen med Sverige. Landet accepterade den svenske kungen Karl XIII (och senare Karl XIV Johan) som gemensam monark.
Detta skapade en unik konstruktion: Norge var i personalunion med Sverige men behöll stor självständighet. Man hade egen riksdag (Stortinget), egna lagar, egna domstolar och en betydande grad av självstyre.
Unionens vardag
Under de första decennierna var relationen mellan länderna spänd. Många norrmän betraktade unionen som påtvingad, medan Sverige såg den som en seger. Konflikter uppstod bland annat kring utrikespolitiken, som sköttes av Sverige, och representationen i unionens gemensamma frågor.
Trots detta utvecklades Norge under 1800-talet till ett mer självständigt och modernt samhälle. Industrialisering, befolkningsökning och en stark nationalromantik bidrog till en växande norsk identitet.
Samtidigt innebar unionen att Norden förblev fredligt under en tid då Europa ofta präglades av krig. Sverige, som inte deltog i några större konflikter efter 1814, kunde bygga sin stabilitet på unionen.
Vägen mot upplösningen
Mot slutet av 1800-talet ökade spänningarna. Norrmännen ville ha mer inflytande över utrikespolitiken, och motsättningarna med Sverige växte. Frågan om norska konsulat blev till slut avgörande.
År 1905 förklarade Stortinget enhälligt att unionen var upplöst. Sverige valde till sist att acceptera beslutet, efter förhandlingar och mobilisering av båda ländernas arméer. Unionen upplöstes fredligt, och Norge blev självständigt.
Den fredliga upplösningen är unik i världshistorien och visar på en tidig nordisk tradition av kompromiss och samförstånd.
Arvet efter unionen
Unionen med Norge varade i nästan ett sekel och formade båda ländernas historia. För Sverige blev den ett sätt att återta en starkare roll i Norden efter förlusten av Finland. För Norge blev den en skola i självstyre och nationell identitet, som slutligen ledde till full självständighet.
Idag ses unionen både som en tid av spänningar och som en epok där banden mellan Sverige och Norge stärktes. Den la grunden för det nära samarbete som länderna har i modern tid.
Viktiga följder av unionen med Norge:
- Norge avträddes från Danmark till Sverige i freden i Kiel 1814
- Norge antog en egen grundlag men gick i personalunion med Sverige
- Mossekonventionen gav Norge självstyre inom unionen
- Spänningar kring utrikespolitiken präglade relationen
- Unionen upplöstes fredligt 1905