När Sverige och Norge gick skilda vägar 1905 markerade det slutet på en nära hundraårig union. Unionsupplösningen med Norge 1905 blev en dramatisk men fredlig händelse som visade att politiska konflikter kunde lösas utan blodspillan. För både Sverige och Norge blev upplösningen en milstolpe på vägen mot modern demokrati och självständiga nationalstater.
Unionens bakgrund
Unionen mellan Sverige och Norge hade bildats 1814, efter Napoleonskrigen och Sveriges förlust av Finland. Sverige fick Norge som kompensation vid freden i Kiel. Men norrmännen hade redan hunnit anta en egen grundlag i Eidsvoll och utropat självständighet. Den korta krigskonflikten som följde ledde till en kompromiss: Norge fick behålla sin grundlag och inre självstyre, men skulle dela kung och utrikespolitik med Sverige.
Under 1800-talet växte dock motsättningarna. Norrmännen upplevde unionen som en tvångströja, medan många svenskar ansåg att unionen var en nödvändighet för landets säkerhet. Med tiden blev konflikten alltmer fokuserad på frågan om Norges rätt att ha egna konsuler och föra självständig handelspolitik.
Konflikten trappas upp
Under 1890-talet blev konsulatfrågan den stora stridsfrågan. Norge, som hade en växande sjöfarts- och exportnäring, krävde egna konsuler för att kunna bevaka sina intressen utomlands. Sverige ville däremot behålla kontrollen över utrikesförvaltningen.
När förhandlingar strandade sommaren 1905 valde den norska regeringen att gå sin egen väg. Den 7 juni 1905 förklarade Norges storting enhälligt att unionen var upplöst, med motiveringen att kungen Oscar II inte längre kunde utöva sin makt i Norge.
Detta blev startskottet för den mest akuta krisen i unionens historia.
Krigshotet
I Sverige väckte beskedet starka känslor. Nationalismen var stark, och många politiker och militärer såg upplösningen som ett hot mot landets ära. En mobilisering inleddes, och ett krig mellan Sverige och Norge kändes plötsligt möjligt.
Men opinionen var delad. Liberaler och socialdemokrater i Sverige ville undvika blodspillan och menade att Norge borde få gå sin egen väg. Många vanliga svenskar såg heller ingen mening i att tvinga kvar norrmännen i unionen med vapenmakt.
Den svenska regeringen under statsminister Christian Lundeberg valde till slut en förhandlingslinje.
Karlstadförhandlingarna
I augusti 1905 inleddes förhandlingar i Karlstad mellan Sverige och Norge. Stämningen var spänd, men viljan att undvika krig var stark på båda sidor.
Förhandlingarna ledde fram till Karlstadavtalet, som undertecknades den 23 september 1905. Norge fick sin fulla självständighet, men gick med på vissa säkerhetsgarantier gentemot Sverige. Bland annat revs gränsbefästningar i Värmland och Norge lovade neutralitet i kommande konflikter.
Avtalet godkändes av båda ländernas parlament och blev grunden för den fredliga upplösningen.
Folkomröstningen i Norge
För att bekräfta upplösningen hölls en folkomröstning i Norge den 13 augusti 1905. Resultatet blev överväldigande: 368 208 röstade för upplösning, endast 184 emot.
Detta gav stortinget starkt mandat att driva igenom separationen och visade att det norska folket stod enat i sin strävan efter självständighet.
En ny norsk kung
Efter unionens upplösning stod Norge inför frågan om vilken statsform landet skulle ha. Skulle man bli republik eller behålla monarkin? Efter en intensiv debatt beslutade stortinget att bjuda in den danska prinsen Carl att bli kung av Norge.
Han accepterade, tog namnet Haakon VII, och blev en samlande symbol för det nya Norge. Hans son, kronprins Olav, föddes kort därefter och gav ytterligare legitimitet åt den nya kungamakten.
Reaktionerna i Sverige
I Sverige var känslorna blandade. Många konservativa sörjde förlusten av unionen och såg den som ett nationellt nederlag. Men andra såg upplösningen som en nödvändig modernisering.
På längre sikt stärkte händelsen Sveriges demokratiska utveckling. Att en så stor konflikt kunde lösas fredligt genom förhandlingar och folkomröstning blev ett exempel på den väg som landet skulle fortsätta att gå under 1900-talet.
Betydelsen i ett nordiskt perspektiv
Unionsupplösningen med Norge 1905 har en särskild plats i nordisk historia. Den visade att nationalistiska och demokratiska rörelser kunde samexistera med fredlig konfliktlösning.
Istället för krig fick Norden en modell för samarbete mellan självständiga stater. Under 1900-talet utvecklades detta till ett starkt nordiskt samarbete, som lade grunden för stabilitet och fred i regionen.
Arvet efter unionsupplösningen
Idag ses unionsupplösningen med Norge 1905 som en av de mest framgångsrika konflikthanteringarna i Europas historia. Den visar att även djupt rotade politiska motsättningar kan lösas med kompromiss, diplomati och respekt för folkviljan.
För Sverige innebar upplösningen slutet på ambitionen att vara en stormakt, och istället inleddes en ny era av neutralitet och inriktning på inre reformer. För Norge blev 1905 startpunkten för modern statsbyggnad och en stark nationell identitet.
Viktiga följder av unionsupplösningen med Norge 1905:
- Unionen upplöstes fredligt efter nästan 100 år
- Karlstadavtalet gav säkerhetsgarantier och neutralitet
- Folkomröstningen i Norge visade enighet om självständighet
- Norge fick en egen kung, Haakon VII
- Sverige inledde en ny era av neutralitet och demokrati