Arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet
När 1800-talet närmade sig sitt slut hade den svenska arbetarrörelsen tagit stora kliv framåt. Fackföreningar hade börjat bildas i industristäderna, Social-Demokraten hade etablerats som arbetarrörelsens språkrör, och Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) hade grundats 1889. Trots detta stod rörelsen fortfarande vid sidan av den politiska makten.
Sverige hade ännu inte allmän rösträtt. Valen till andra kammaren var begränsade till män med en viss inkomst eller egendom, vilket uteslöt en stor del av arbetarklassen. Trots dessa hinder lyckades socialdemokratin ta ett historiskt steg 1896 när partiet för första gången fick mandat i riksdagen. Händelsen blev en milstolpe för arbetarrörelsens väg mot politiskt inflytande.
Valet 1896
I riksdagsvalet 1896 lyckades Socialdemokratiska arbetarepartiet vinna två mandat till andra kammaren. Det var en sensation, eftersom det visade att partiet kunde ta plats i de politiska institutionerna trots rösträttens begränsningar.
Den mest betydelsefulla segern var i Stockholm, där Hjalmar Branting valdes in. Han blev därmed den första socialdemokraten att ta plats i Sveriges riksdag. Branting var redan känd som redaktör för Social-Demokraten och som en skicklig debattör, och hans inträde markerade att arbetarrörelsen nu hade en röst på den nationella politiska scenen.
Det andra mandatet kom från en valkrets i södra Sverige, där arbetarrörelsen tillsammans med liberala väljare lyckades driva fram en socialdemokratisk seger.
Hjalmar Brantings roll
Att Branting blev den första socialdemokraten i riksdagen fick enorm symbolisk betydelse. Han hade en unik förmåga att tala till både arbetarklassen och bredare skikt av befolkningen.
I riksdagen använde han sin plats till att lyfta frågor som tidigare knappt diskuterats i det politiska etablissemanget: arbetsvillkor, rösträtt, sociala reformer och arbetarskydd. Han mötte hårt motstånd från de konservativa, men vann också respekt genom sin intellektuella skärpa och sitt lugna, resonerande sätt.
Branting blev snabbt den självklara frontfiguren för socialdemokratin, och hans inträde 1896 markerade början på en karriär som skulle leda honom hela vägen till statsministerposten 1920.
Betydelsen för arbetarrörelsen
Socialdemokraternas två mandat var i praktiken blygsamma jämfört med de stora partierna, men deras symboliska betydelse var enorm. För första gången hade arbetarrörelsen en fot inne i maktens korridorer.
Det visade också arbetarna att den parlamentariska vägen kunde bära frukt. Där agitatorer som August Palm hade talat om kamp och strejker, visade Brantings seger att även valurnorna kunde bli ett vapen i arbetarklassens händer.
Mandaten 1896 gav självförtroende åt rörelsen, och medlemsantalet i både SAP och fackföreningarna ökade.
Fördjupning: Rösträttens begränsningar
Det är viktigt att förstå hur svårt det var för socialdemokraterna att ta sig in i riksdagen vid denna tid. Rösträtten till andra kammaren var starkt begränsad. Endast män över 21 år som betalade skatt över en viss nivå eller ägde egendom hade rätt att rösta. Detta uteslöt en stor del av arbetarklassen.
Att socialdemokraterna ändå lyckades vinna mandat berodde på att partiet kunde mobilisera väljare i de områden där arbetarklassen var tillräckligt stark, men också på samarbete med liberala grupper som delade missnöjet med det konservativa styret.
Valframgången blev därför ett bevis på rörelsens växande styrka trots de demokratiska hinder som fanns.
Fördjupning: En ny strategi
Inträdet i riksdagen 1896 markerade också en strategisk förändring för arbetarrörelsen. Många inom rörelsen insåg att parlamentarisk kamp kunde vara lika viktig som strejker och facklig organisering.
Socialdemokratin började därför bygga upp en tydligare politisk organisation med sikte på fler mandat i kommande val. Detta lade grunden för den långsiktiga strategi som senare skulle göra partiet till Sveriges största.
Samtidigt fanns det fortfarande radikala röster inom rörelsen som var skeptiska till riksdagsarbetet. De menade att den verkliga kampen skulle föras på gatorna och i fabrikerna. Denna spänning mellan reformism och radikalism kom att prägla rörelsen långt in på 1900-talet.
Långsiktiga konsekvenser
Socialdemokraternas inträde i riksdagen 1896 var en milstolpe, men också bara början. Under de följande decennierna växte partiets inflytande stadigt. Vid valet 1911 vann socialdemokraterna 64 mandat och blev Sveriges största parti i andra kammaren.
Branting själv skulle leda partiet i mer än tre decennier och bli den första socialdemokratiske statsministern 1920. Vägen dit började med de två första mandaten 1896.
En symbolisk seger
Idag minns vi 1896 års val som ett ögonblick då arbetarrörelsen tog steget från att vara en utomparlamentarisk proteströrelse till att bli en aktör i det politiska systemet.
De två mandaten förändrade inte riksdagens politik över en natt, men de förändrade arbetarrörelsens självbild. För första gången kunde socialdemokraterna säga: ”Vi har en plats vid bordet.”
Det var början på en resa som skulle göra dem till det dominerande partiet i svensk politik under större delen av 1900-talet.