När Gustav Vasa avled år 1560 efterlämnade han fyra söner som skulle komma att prägla Sveriges historia under flera decennier. Tre av dem – Erik, Johan och Karl – blev kungar, medan den fjärde, Magnus, levde ett mer tillbakadraget liv. Tillsammans lade de grunden till den svenska staten under 1500-talet och banade väg för stormaktstiden.
Erik XIV – den äldste och mest omstridde
Erik, född den 13 december 1533, var Gustav Vasas äldste son. När fadern dog 1560 blev han Sveriges kung och den första monarken i den nya Vasaätten. Erik var mycket bildad, behärskade flera språk och var intresserad av konst, vetenskap och astrologi. Hans regeringstid präglades dock av misstänksamhet mot adeln och en tilltagande psykisk ohälsa.
Under 1560-talet fördes krig mot Danmark och Ryssland, och Erik misstänkte flera adelsmän för förräderi. Det ledde till det ökända Sturemorden år 1567, där flera medlemmar av högadeln dödades på kungens order. Händelsen bidrog till att Erik förlorade stöd, och 1568 avsattes han efter ett uppror lett av hans bröder Johan och Karl. Han hölls sedan fängslad på olika slott tills han dog på Örbyhus 1577 – sannolikt förgiftad, men dödsorsaken är ännu omdiskuterad.
Johan III – den diplomatiske och religiöse
Johan föddes den 20 december 1537 och var hertig av Finland innan han tog makten efter sin bror. Han blev kung 1568 och regerade till sin död 1592. Johan var intresserad av kultur och teologi och försökte skapa religiös enhet i riket. Han var gift med den polska prinsessan Katarina Jagellonica, vilket förde Sverige närmare den katolska världen.
Hans regeringstid präglades av försök att förena katolska och protestantiska inslag i kyrkan, bland annat genom den så kallade Röda boken – en liturgi som väckte starkt motstånd bland lutheranerna. Johan försökte hålla Sverige utanför större krig men tvingades samtidigt hantera inrikes motsättningar och spänningar mellan sina bröder. Han dog den 17 november 1592 i Stockholm och efterträddes av sin son Sigismund, som senare även blev kung av Polen.
Magnus – hertigen av Östergötland
Magnus, född den 25 juli 1542, fick hertigdömet Östergötland. Han deltog tidigt i vissa diplomatiska och militära uppdrag men drabbades omkring 1560 av psykisk sjukdom. Hans tillstånd förvärrades med åren, och han blev känd som ”den galne hertigen”.
Magnus bodde periodvis på Vadstena slott, där han levde isolerad och utan politiskt inflytande. Trots sin sjukdom är han dokumenterad i samtida källor som en person med mild karaktär och konstnärliga intressen. Han avled den 26 juni 1595 i Vadstena.
Karl IX – den beslutsamme yngste brodern
Karl, född den 4 oktober 1550, var Gustav Vasas yngste son och den tredje som blev kung. Han var från början hertig av Södermanland och hamnade efter Johans död i konflikt med sin brorson Sigismund, som var både kung av Sverige och Polen. Karl försvarade den lutherska tron och motsatte sig Sigismunds katolska politik.
Efter att Sigismund avsatts 1599 blev Karl Sveriges verklige ledare och utnämndes till kung 1604. Under hans regeringstid stärktes statens makt, och det svenska styret centraliserades. Han lade därmed grunden till den svenska stormaktstid som hans son Gustav II Adolf skulle föra vidare. Karl IX dog den 30 oktober 1611 på Nyköpingshus.
Brödrakonflikter och arv
De fyra sönerna var präglade av sin fars starka vilja och kontrollbehov. Motsättningar mellan dem uppstod tidigt, särskilt mellan Erik och Johan, vars maktkamp slutade med att Erik störtades. Karl hamnade senare i konflikt med Johans son Sigismund, vilket ledde till inbördeskrig och den protestantiska segern i Sverige.
Trots de blodiga striderna mellan bröder och generationer skapade Gustav Vasas söner grunden till det moderna Sverige. De befäste kungamakten, införde en starkare centraladministration och satte religionen i statens tjänst. Ur deras maktspel växte det Sverige fram som senare blev en europeisk stormakt.