När var vikingatiden är en central fråga för att förstå Nordens tidiga utveckling. Historiker placerar vikingatiden ungefär mellan år 750 och år 1050. Under dessa tre århundraden förändrar människor i Norden sitt sätt att leva, resa och utöva makt. Samtidigt vidgar de sina kontakter långt utanför Skandinavien. Just därför fungerar vikingatiden som en tydlig brygga mellan järnåldern och medeltiden.
Perioden inleds när nordbor börjar genomföra långväga sjöresor och avslutas när kristendom och starkare kungamakter tar över samhällets grundläggande strukturer.
Vikingatidens början i slutet av 700-talet
När man undersöker när var vikingatiden pekar många historiker på slutet av 700-talet. År 793 genomför nordiska krigare en attack mot klostret Lindisfarne i England. Denna händelse väcker stor uppmärksamhet i samtida källor och markerar att nordborna nu agerar långt utanför sitt eget område.
Bakom vikingatidens början ligger flera samverkande orsaker. Befolkningen i Norden växer, vilket ökar konkurrensen om mark och resurser. Samtidigt utvecklar skeppsbyggare avancerade långskepp med segel och låg köl. Dessa fartyg gör det möjligt att segla både på öppet hav och längs grunda floder. Därmed kan människor resa snabbare, längre och säkrare än tidigare.
Dessutom driver sociala faktorer utvecklingen. Hövdingar och krigare söker status, rikedom och politiskt inflytande. Resor utanför Norden erbjuder nya möjligheter att nå dessa mål.
Samhället i Norden under vikingatiden
Under vikingatiden lever majoriteten av befolkningen som bönder. Jordbruk, boskapsskötsel och fiske utgör grunden för försörjningen. Samtidigt organiserar människor sig i släkter där lojalitet och ära spelar en avgörande roll.
Lokala hövdingar leder samhället genom personligt inflytande, militära följen och generositet i form av gåvor. Makt bygger inte på fasta institutioner utan på relationer och förtroende. När man frågar när var vikingatiden behöver man därför förstå hur detta personliga maktsystem präglar hela perioden.
Religionen bygger på asatron. Gudar som Oden, Tor och Frej styr människors världsbild. Ritualer, offer och myter förklarar både naturens krafter och krigets villkor. Religionen ger samtidigt legitimitet åt makthavare och krigare.
Vikingarnas resor västerut 
En viktig del av svaret på när var vikingatiden handlar om resorna västerut. Vikingar seglar regelbundet till Brittiska öarna där de först genomför plundringståg. Därefter grundar de permanenta bosättningar. Dublin utvecklas till ett betydande handelscentrum med nordiskt ursprung.
Under 800-talet når nordbor Island och etablerar ett samhälle som bygger på lag och ting. Senare seglar de vidare till Grönland, där de skapar jordbrukssamhällen i ett krävande klimat. Omkring år 1000 når Leif Eriksson Nordamerika, som han kallar Vinland. Dessa resor visar tydligt vikingarnas navigationsförmåga och deras vilja att utforska nya områden.
Resor österut och handel med fjärran länder
Samtidigt färdas vikingar österut längs floderna genom dagens Ryssland och Ukraina. De använder vattenvägarna för att nå Svarta havet och Kaspiska havet. Där knyter de kontakter med det bysantinska riket och den muslimska världen.
Handel spelar här en avgörande roll. Vikingar byter pälsar, järn och slavar mot silver, siden och andra lyxvaror. Arkeologiska fynd av arabiska silvermynt i Skandinavien visar hur omfattande dessa handelsnätverk blir. När man analyserar när var vikingatiden framträder därför perioden som en tid av intensiv global kontakt, snarare än enbart plundring.
Krig, plundring och långvarig bosättning
Vikingar använder ofta våld som ett sätt att snabbt skaffa resurser. De attackerar kloster, städer och kustsamhällen som saknar försvar. Samtidigt väljer många vikingar att stanna i de områden de når.
I England uppstår Danelagen, där nordiska lagar och sedvänjor styr stora områden. I Frankrike får vikingar mark i Normandie i utbyte mot lojalitet och försvar. Dessa bosättningar visar hur vikingatiden präglas av både krig och integration. Därmed förändrar vikingarna de samhällen de möter, samtidigt som de själva påverkas av nya kulturer.
Förändringar under sen vikingatid
Under 900-talet förändras det nordiska samhället allt tydligare. Kungamakten stärks i Danmark, Norge och Sverige. Kungar som Harald Blåtand och Olof Skötkonung arbetar aktivt för att samla större områden under sin kontroll.
Samtidigt sprids kristendomen i snabbare takt. Missionärer verkar i Norden, och kungar använder den nya religionen som ett politiskt verktyg. Kyrkor byggs, och kristna symboler ersätter gradvis äldre hedniska uttryck. Därför markerar kristendomens genombrott en avgörande vändpunkt när man besvarar när var vikingatiden.
Vikingatidens slut omkring år 1050
Vikingatiden avslutas omkring mitten av 1000-talet, ofta runt år 1050. Vid denna tid minskar de klassiska vikingatågen kraftigt. Kungamakten har då blivit mer stabil, och samhällena organiserar sig genom lagar, skatter och administration.
Kristendomen dominerar nu den religiösa världsbilden. Skrift och kyrkliga strukturer tar över efter muntlig tradition. Därmed går Norden in i medeltiden, och vikingatiden övergår successivt i en ny epok.
Hur historiker tolkar vikingatiden
När var vikingatiden är inte en exakt fråga med tydliga gränser. Historiker använder perioden för att beskriva en tid av expansion, rörlighet och djup omvandling. Olika delar av Norden förändras i olika takt, vilket gör övergången till medeltid gradvis snarare än plötslig.
Arkeologiska fynd, runstenar och samtida skrifter ger forskare underlag för tolkningar. Tillsammans skapar dessa källor en bild av en dynamisk period som formar både Norden och stora delar av Europa.
Vikingatidens betydelse i historien
Vikingatiden spelar en avgörande roll i Nordens historia. Under perioden etablerar nordbor handelsvägar, grundar nya samhällen och påverkar språk, kultur och politik i många regioner.
Spåren från vikingatiden syns fortfarande i ortnamn, arkeologiska lämningar och historiska berättelser. Därför använder historiker tiden från cirka 750 till 1050 som ram när de beskriver när var vikingatiden och varför perioden fortfarande fascinerar.