Anna Sterky var en banbrytande kraft i den svenska arbetarrörelsen, en strateg och organisatör som med sällsynt uthållighet kämpade för kvinnors rättigheter – inte bara som individer, utan som arbetare, fackligt aktiva och politiska subjekt.
I en tid då kvinnor knappt hade rätt att rösta, än mindre organisera sig fackligt eller politiskt, byggde Anna Sterky från grunden en struktur där kvinnor kunde göra sin röst hörd. Hon var inte bara ett namn bland många i rörelsens tidiga historia – hon skapade vägar där inga tidigare fanns.
Från Danmark till Sveriges fackliga frontlinje
Anna Sterky föddes i Köpenhamn 1856 som Anna Lindberg. Hon arbetade som sömmerska, ett yrke som präglades av låga löner, usla arbetsförhållanden och praktiskt taget inget skyddsnät. Under 1880-talet blev hon aktiv i Københavns Sypige-Forening, en fackförening för kvinnliga sömmerskor, och snart kom hon att tillhöra kärnan i Danmarks gryende fackföreningsrörelse.
När hon flyttade till Sverige 1891, följde hon med Fredrik Sterky, en av den svenska socialdemokratins grundare. Men Anna stod inte i hans skugga – tvärtom. Hon kom snabbt att spela en självständig roll i uppbyggnaden av den fackliga och politiska kvinnorörelsen i Sverige.
Kvinnornas fackförbund – en kamp mot både klass och kön
År 1902 var Anna Sterky med och grundade Kvinnostrejkkommittén, som senare blev Kvinnornas fackförbund. Detta var ett historiskt initiativ: det första fackförbundet av och för kvinnor i Sverige, med målet att organisera arbetarkvinnor inom yrken som textil, sömnad och hushåll.
Hon var redaktör för tidningen Morgonbris från starten 1904 till 1909 – en central kanal för att sprida idéer om klasskamp, kvinnokamp och politisk organisering. I varje nummer tog hon upp frågor som arbetsvillkor, strejkrätt, barnomsorg och kvinnors rätt till utbildning och politiskt inflytande. Språket var enkelt men slagkraftigt – det skulle tala till arbetarkvinnor, inte över dem.
I denna roll blev Anna en intellektuell och strategisk ledargestalt inom kvinnornas arbetarrörelse. Hon reste runt i landet, höll föredrag, grundade fackföreningar och mobiliserade kvinnor att inte bara gå med – utan att leda.
En del av men aldrig uppslukad av partiet
Anna Sterky var tidigt aktiv i Socialdemokratiska arbetarepartiet, men hon var också medveten om kvinnornas osynlighet i partiets strukturer. Tillsammans med andra starka kvinnor som Kata Dalström och Elin Wägner försökte hon driva på för att partiet skulle ta kvinnofrågor på allvar – men ofta möttes hon av motstånd och ointresse från manliga partikamrater.
Trots det höll hon fast vid övertygelsen att klasskamp och kvinnokamp måste gå hand i hand. Hon argumenterade för att kvinnors frigörelse inte kunde komma bara genom välgörenhet eller individuell framgång – den krävde kollektiv organisering och politisk makt.
En lågmäld ledare med stort inflytande
Anna Sterky var aldrig en person som sökte rampljuset. Hon hade en lågmäld och metodisk stil, men just därför blev hon en effektiv organisatör. Hon lade grunden för kvinnors närvaro i fackföreningar, i partipolitik och i samhällsdebatten.
Hon kallades ibland ”arbetarkvinnornas mentor” och fungerade som en länk mellan generationer – från 1800-talets första textilarbeterskor till 1920-talets rösträttskämpar.
Ett arv av envishet, solidaritet och organisering
När Anna Sterky dog 1939, 83 år gammal, hade världen runt henne förändrats. Kvinnor hade fått rösträtt. De hade tillgång till utbildning och kunde organisera sig fritt. Mycket återstod – men grunden var lagd, och mycket av den grunden hade Anna varit med och huggit i sten.
I dag är hon kanske inte lika känd som andra kvinnliga pionjärer, men i arbetarrörelsens hjärta lever hennes anda kvar: organisering underifrån, solidaritet över gränser och en outtröttlig kamp för rättvisa – både för kvinnor och för hela arbetarklassen.