Den 6 november 1632 stod en av de mest avgörande striderna i Europas historia – slaget vid Lützen. Här möttes den svenska armén under Gustav II Adolf och kejsarens trupper under Wallenstein. Striden slutade med en protestantisk seger, men kungen själv stupade på slagfältet. Händelsen blev både en triumf och en tragedi: Sverige befäste sin roll som stormakt, men förlorade sin mest karismatiske och skicklige ledare.
Bakgrunden till slaget
Trettiåriga kriget hade pågått sedan 1618 och blivit en av de mest förödande konflikterna i Europas historia. När Gustav II Adolf gick in i kriget 1630 hade han snabbt visat sin skicklighet, bland annat genom segern vid Breitenfeld 1631. Sverige hade blivit den protestantiska sidans främsta hopp.
Men kejsarens general Wallenstein var inte besegrad. Efter att ha återtagit initiativet i södra Tyskland tvingade han Gustav att agera. Vintern närmade sig, men båda sidor insåg att en stor drabbning var oundviklig. Valet föll på fälten utanför den lilla staden Lützen i nuvarande Tyskland.
Arméerna och taktiken
Slaget vid Lützen samlade omkring 18 000 svenska soldater och 15 000 på kejsarens sida. Svenskarna bestod till stor del av vältränade trupper från stormaktstidens nya armémodell: rörligt infanteri, starkt kavalleri och flexibel artilleriinsats.
Gustav II Adolf hade utvecklat en unik kombination av disciplin och snabbhet i sina trupper. Hans strategi var att anfalla snabbt, slå hål i fiendens linjer och utnyttja sitt kavalleri. Wallenstein däremot förlitade sig på starka försvarsställningar och sin vana att utmatta motståndaren.
Dimman som låg över slagfältet denna novemberdag spelade också en stor roll. Den gjorde det svårt för båda arméerna att se varandras rörelser, vilket skapade kaos.
Stridens förlopp
Tidigt på morgonen gick svenskarna till anfall. Kavalleriet tryckte tillbaka kejsarens flank, och det såg ut som om svenskarna skulle vinna en snabb seger. Men dimman och terrängen gjorde att kommunikationen brast.
Mitt i striden red Gustav II Adolf själv längst fram med sitt kavalleri. Han bar inte sin vanliga rustning, eftersom han tidigare skadats i armen och hade svårt att bära tungt pansar. Detta gjorde honom sårbar. Under en framryckning skildes han från sina egna och träffades av flera skott. Han föll från sin häst och dödades.
Trots kungens död lyckades den svenska armén fortsätta striden. Under ledning av fältherren Bernhard av Weimar tog svenskarna till slut kontroll över slagfältet. Kejsarens trupper drog sig tillbaka, och segern var svensk – men den hade kostat livet på rikets konung.
Konsekvenser för Sverige och Europa
Slaget vid Lützen blev en vändpunkt. För Sverige var det en blandning av triumf och förlust. Segern stärkte Sveriges position i trettiåriga kriget, men Gustav II Adolfs död skapade en osäker framtid.
Hans dotter Kristina var bara sex år gammal, och rikskanslern Axel Oxenstierna fick ta över ledningen. Sverige fortsatte att vara en ledande aktör i kriget fram till freden i Westfalen 1648, men utan Gustav II Adolfs personliga ledarskap.
För Europa innebar slaget att protestanterna fick nytt hopp. Segern visade att kejsaren och hans generaler inte var oövervinnliga. Men samtidigt försvann den karismatiske ledaren som många sett som ”protestantismens räddare”.
Arvet efter slaget vid Lützen
Minnet av slaget vid Lützen lever kvar som en symbol för både hjältemod och tragik. Gustav II Adolf blev i efterhand känd som ”Lejonet från Norden” och en av de största militärstrategerna i Europas historia.
I Sverige firades hans minne redan året efter hans död, och den 6 november kom att bli Gustav Adolfsdagen, som fortfarande uppmärksammas med särskilda bakverk och ceremonier.
Slaget vid Lützen är också ett av de mest studerade slagen från trettiåriga kriget, eftersom det visar på både styrkan och sårbarheten hos en ledare som själv stred längst fram.
Viktiga följder av slaget vid Lützen:
- Svenskarna vann en militär seger
- Gustav II Adolf stupade, vilket försvagade ledarskapet
- Axel Oxenstierna tog över rikets styre
- Protestanterna i Europa stärktes moraliskt
- Minnet av Gustav II Adolf växte till en nationalmyt