När Karl XII stupade vid Fredrikstens fästning 1718 stod Sverige inför ett vägskäl. Stormaktstiden var slut, riket var utmattat av långa krig och den absoluta kungamakten hade spelat ut sin roll. Vid riksdagen 1719 och 1720 antogs nya grundlagar som kraftigt begränsade kungens makt och gav riksdagen den ledande rollen i rikets styrelse. Därmed började en ny epok i svensk historia – frihetstiden inleds.
Bakgrunden till frihetstiden
Stormaktstidens många krig hade lämnat Sverige i ekonomiskt och militärt förfall. Efter freden i Nystad 1721 hade landet förlorat sina baltiska besittningar och reducerats till en regional makt.
Karl XII hade styrt enväldigt, och hans envisa krigföring hade väckt stark kritik. När han dog ville många undvika att en ny kung fick samma obegränsade makt. I stället såg man en möjlighet att åter ge riksdagen större inflytande, något som påminde om den äldre traditionen från medeltiden.
Riksdagens maktövertagande
Frihetstiden inleds med att riksdagen blir den dominerande maktfaktorn i Sverige. Genom regeringsformerna 1719 och 1720 försvagades kungamakten kraftigt. Kungen fick inte längre styra riket på egen hand, utan makten lades hos riksrådet och riksdagen.
Riksdagen bestod av de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder – som tillsammans fattade beslut. Denna ståndsriksdag hade alltså reell makt över både lagstiftning och utrikespolitik. Kungen reducerades till en mer ceremoniell roll.
Partiväsendets framväxt
Under frihetstiden utvecklades ett nytt politiskt system med partier, något som var unikt för tiden. Två huvudgrupper dominerade:
- Hattarna, som förespråkade en offensiv utrikespolitik och nära band till Frankrike.
- Mössorna, som stod för fred och återhållsamhet, ofta med stöd från Ryssland.
Detta partiväsen skapade en livlig politisk kultur där makten växlade mellan olika grupper. Samtidigt ledde det till korruption och maktspel, eftersom utländska makter ofta försökte påverka besluten med mutor.
Kultur och vetenskap
Trots politiska konflikter blev frihetstiden en blomstringstid för kultur och vetenskap. Tryckfrihetsförordningen 1766, världens första i sitt slag, gjorde Sverige till ett av de mest öppna samhällena i Europa.
Vetenskapsmän som Carl von Linné och Anders Celsius verkade under denna tid, och Stockholm blev ett centrum för upplysningstänkande. Samtidigt växte litteratur, konst och arkitektur fram som speglade de nya idéerna om frihet och förnuft.
Begränsningar i friheten
Även om frihetstiden inleds med stora reformer, var det inte fråga om demokrati i modern mening. Det var framför allt adeln som fick större makt, och de lägre stånden hade mindre inflytande.
Korruption och maktkamp mellan hattar och mössor gjorde också att systemet ofta kritiserades. Många upplevde att de nya friheterna mest gynnade eliten, medan vanliga människor fortfarande stod utan verkligt inflytande.
Arvet efter frihetstiden
Frihetstidens epok varade fram till 1772, då Gustav III genomförde en statskupp och återinförde en stark kungamakt. Men även om perioden tog slut, satte den spår i svensk historia.
Den visade att riket kunde styras utan en enväldig kung och lade grunden för framtida idéer om parlamentarism. Tryckfriheten, vetenskapens framsteg och partiväsendets framväxt gjorde frihetstiden till en viktig brygga mellan stormaktstid och modern tid.
Viktiga följder när frihetstiden inleds:
- Kungamakten försvagades kraftigt
- Riksdagen fick kontroll över lagar och utrikespolitik
- Partiväsendet med hattar och mössor växte fram
- Vetenskap och kultur blomstrade
- Tryckfrihetsförordningen 1766 infördes