Åren 1814–1815 samlades Europas stormakter i Wien för att omforma kontinenten efter Napoleons fall. Denna fredskongress, känd som Wienkongressen, blev en milstolpe i internationell politik och diplomati. Sverige deltog aktivt genom kronprins Karl Johan och kunde därigenom befästa sin nya ställning i Norden, särskilt genom att säkra unionen med Norge.
Bakgrunden till Wienkongressen
Efter slaget vid Leipzig 1813 och Napoleons abdikation våren 1814 stod Europa inför en unik möjlighet: att skapa en stabil fredsordning efter decennier av krig. Men uppgiften var svår. Gränser hade flyttats gång på gång, dynastier hade störtats, och nya makter hade trätt fram.
Det var därför Europas segrarmakter – Ryssland, Preussen, Österrike, Storbritannien och senare även Frankrike – enades om att mötas i Wien. Syftet var att återställa maktbalansen och hindra nya revolutioner eller diktatorer från att ta över. För första gången i historien samlades nästan alla Europas stater för att gemensamt forma framtiden.
Kongressens deltagare
Wienkongressen var inte bara en politisk förhandling, utan också ett enormt socialt och kulturellt evenemang. Staden Wien fylldes av kungligheter, diplomater, generaler och kulturpersonligheter. Festligheter, baler och konserter hölls nästan varje dag, vilket fick samtiden att beskriva kongressen som ”kongressen dansar, men den går framåt”.
De mest inflytelserika aktörerna var:
- Klemens von Metternich, Österrikes förbundskansler, som ledde förhandlingarna.
- Tsar Alexander I av Ryssland, som ville stärka sitt inflytande i Östeuropa.
- Lord Castlereagh från Storbritannien, som värnade om maktbalans och sjöfartsfrihet.
- Karl Johan av Sverige, som ville säkra erkännandet av den nybildade unionen med Norge.
Sveriges roll
För Sverige var Wienkongressen avgörande. Efter nederlaget mot Ryssland och förlusten av Finland 1809 hade landet förlorat sin stormaktsstatus. Men genom Karl Johans diplomati och deltagande i kriget mot Napoleon hade Sverige fått en plats bland segrarmakterna.
Karl Johans främsta mål var att säkra den nyligen bildade unionen med Norge. Danmark motsatte sig fortfarande förlusten, och vissa makter var tveksamma. Men genom skickliga förhandlingar lyckades Sverige få sitt krav accepterat. Norge förblev en del av unionen, och Sveriges gränser fastställdes för lång tid framöver.
Kongressens beslut
Wienkongressen ledde till flera långtgående beslut som skulle prägla Europa i nästan ett sekel:
- Frankrike förlorade sina erövringar men behöll sina ursprungliga gränser.
- Nederländerna och Belgien slogs samman till ett kungarike.
- Tyskland organiserades i en lös förbundsstat under Österrikes ledning.
- Schweiz fick sin neutralitet garanterad.
- Italien delades åter upp i mindre stater under österrikiskt inflytande.
Samtidigt fastslogs principen om ”legitimitet”, där störtade furstehus återinsattes på sina troner. Detta skulle motverka revolutionära rörelser.
Långsiktiga konsekvenser
Wienkongressen skapade det som brukar kallas ”Europas konsert” – ett system där stormakterna samarbetade för att bevara maktbalansen och förhindra nya storkrig. Och faktiskt höll denna ordning i stort sett fram till Krimkriget på 1850-talet, och i vissa avseenden ända fram till första världskriget 1914.
För Sverige innebar kongressen en definitiv reträtt från stormaktspolitiken på kontinenten. Istället fick landet en stabil gräns och kunde ägna sig åt inre reformer och fredlig utveckling.
För Norge blev kongressen en bekräftelse på unionen, men också ett erkännande av dess relativa självständighet med egen grundlag och storting.
Arvet efter Wienkongressen
När vi idag ser tillbaka på Wienkongressen framstår den som ett av de första försöken till kollektiv säkerhet i internationell politik. Den var en föregångare till både Nationernas Förbund och FN, genom att stormakterna enades om gemensamma principer för fred.
För Sverige var kongressen en påminnelse om att landets tid som stormakt var slut, men också en början på en ny roll: att vara en stabil, fredlig stat i Europas norra periferi.
Viktiga följder av Wienkongressen:
- Makten i Europa balanserades efter Napoleons fall
- Gamla furstehus återinsattes på sina troner
- Schweiz fick sin neutralitet garanterad
- Sverige fick unionen med Norge erkänd
- En ny internationell ordning, ”Europas konsert”, etablerades