Sverige i början av 1900-talet
Sverige i början av 1900-talet var ett land i förändring. Industrialiseringen hade skapat nya möjligheter för arbete, men också en rad sociala problem. Arbetare slet i fabriker, på sågverk och i hamnar under långa dagar med låga löner. Barnarbete förekom fortfarande och sjukdomar spreds i de trånga bostadskvarteren. Samtidigt växte arbetarrörelsen sig starkare, med LO som facklig samlingspunkt och Socialdemokratiska arbetarpartiet som politiskt språkrör.
Trots vissa framsteg – som rösträttsreformen 1909, där alla män fick rösta, dock med inkomstkrav för de som skulle väljas – var klyftorna mellan arbetare och arbetsgivare djupa. Det var i denna miljö som en av de mest avgörande konflikterna i svensk arbetarrörelses historia bröt ut: storstrejken 1909.
Bakgrunden till konflikten
Vid sekelskiftet 1900 hade de svenska arbetsgivarna organiserat sig i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), bildad 1902. SAF syftade till att stärka arbetsgivarnas gemensamma makt gentemot de växande fackföreningarna. På andra sidan stod LO, som växte i takt med att fler arbetare anslöt sig.
Konflikterna på arbetsmarknaden var många. Arbetsgivarna ville behålla rätten att leda och fördela arbetet, samt att fritt anställa och avskeda. Facken ville säkra bättre löner, kortare arbetsdagar och framför allt kollektivavtal som kunde ge arbetarna en tryggare position.
År 1908 hade det varit rekordmånga strejker i Sverige, vilket oroade SAF. Som svar planerade arbetsgivarna ett massivt angrepp för att tvinga tillbaka arbetarrörelsen. Det var denna maktkamp som eskalerade till storstrejken.
Utbrottet av storstrejken
I augusti 1909 beslutade SAF att lockouta omkring 80 000 arbetare. Detta var en chockvåg genom hela landet. Som svar svarade LO med att utlysa storstrejk, vilket innebar att fler än 300 000 arbetare deltog i strejken, den största i Sveriges historia.
Strejken berörde nästan alla delar av arbetslivet: hamnar, järnvägar, skogsbruk, fabriker och byggarbetsplatser. Produktionen i landet stannade nästan helt av, och vardagen förändrades drastiskt för både arbetare och arbetsgivare.
Livet under strejken
För arbetarfamiljerna blev storstrejken snabbt en kamp för överlevnad. Eftersom inga löner betalades ut tvingades många leva på knappa resurser. Fackföreningarna försökte dela ut understöd, men pengarna räckte inte långt. Många familjer fick förlita sig på solidaritet från grannar, lokala föreningar och arbetarkooperativ.
Trots svårigheterna var solidariteten stark. Många upplevde en känsla av gemenskap och stolthet över att delta i kampen för arbetarnas rättigheter. På flera håll organiserades strejkvakter, möten och demonstrationer.
Men strejken ledde också till splittringar. Vissa grupper av arbetare, särskilt tjänstemän och högre kvalificerade arbetare, valde att inte delta. Andra tvingades återgå till arbetet av ekonomisk nöd, vilket skapade konflikter inom arbetarrörelsen.
Arbetsgivarnas strategi
SAF hade planerat noggrant. Arbetsgivarna hade byggt upp ekonomiska reserver och hade stöd av staten. Man räknade kallt med att arbetarna inte skulle kunna hålla ut särskilt länge utan lön. Arbetsgivarna vägrade ge efter för kraven och stod fast vid lockouten.
Samtidigt använde man strejkbrytare, något som ytterligare ökade spänningarna. Dessa strejkbrytare – ofta arbetslösa eller personer från landsbygden – togs in för att hålla igång produktionen på en minimal nivå. Detta sågs av arbetarrörelsen som ett direkt förräderi.
Nederlaget
Efter några månader stod det klart att LO inte hade resurser att fortsätta strejken. Pengarna för understöd var slut, hungern bredde ut sig och många arbetare hade tvingats tillbaka till arbetet.
I början av september började LO trappa ner strejken, och i oktober 1909 avslutades den helt. Resultatet blev ett nederlag för arbetarrörelsen. Arbetsgivarna hade visat sin styrka, och många fackföreningar förlorade medlemmar som inte längre hade råd att betala avgifterna.
Konsekvenser för arbetarrörelsen
Trots att storstrejken var ett nederlag på kort sikt, fick den långsiktigt avgörande betydelse för arbetarrörelsen. Den visade att en generalstrejk kunde lamslå landet, men också att det krävdes en annan strategi för att vinna varaktiga segrar.
Efter 1909 började LO och Socialdemokraterna satsa mer på politiskt arbete. Fokus flyttades från direkta strejker till att kämpa för lagstiftning och rösträtt. Samma år infördes en ny rösträttsreform som gjorde att fler män kunde delta i valen – en utveckling där arbetarrörelsen snart skulle få allt större inflytande.
Storstrejken stärkte också arbetsgivarnas vilja att hålla ihop. SAF växte i betydelse och blev en mäktig motpart i de förhandlingar som skulle prägla hela 1900-talets arbetsmarknad.
Fördjupning: Solidaritetens dubbla ansikte
En av de mest intressanta aspekterna av storstrejken 1909 är hur den både stärkte och försvagade solidariteten inom arbetarrörelsen. Å ena sidan såg man en stark känsla av gemenskap, där arbetarfamiljer hjälpte varandra, delade mat och höll möten för att stötta kampen.
Å andra sidan uppstod slitningar. Alla kunde inte delta fullt ut, och det fanns olika syn på strategin. Skulle man fortsätta strejken trots hungern, eller acceptera nederlaget och satsa på andra metoder? Dessa frågor skapade långvariga diskussioner som kom att forma arbetarrörelsens strategi framåt.
Fördjupning: Kvinnornas roll
Kvinnor spelade en avgörande roll under storstrejken, även om de ofta osynliggjordes i historieskrivningen. Många kvinnor arbetade själva i textilindustrin, på fabriker och i hushåll, och de drabbades hårt av uteblivna löner.
Men kvinnorna stod också i frontlinjen i hemmen. De organiserade matlagning, understöd och protester. Deras arbete var en förutsättning för att strejken kunde hålla ut så länge som den gjorde. I efterhand har forskare lyft fram att storstrejken också blev en katalysator för kvinnors organisering inom arbetarrörelsen.
Storstrejken i eftervärldens ögon
Idag ses storstrejken 1909 som en av de mest dramatiska arbetsmarknadskonflikterna i svensk historia. Den var ett nederlag på kort sikt, men den satte också riktningen för arbetarrörelsens fortsatta kamp.
Genom nederlaget insåg LO och Socialdemokraterna att det inte räckte med strejker – den politiska makten behövde erövras. Det blev en av drivkrafterna bakom den långsiktiga strategi som ledde till arbetarrörelsens dominans i svensk politik under 1900-talet.