Sverige under första världskriget
När första världskriget bröt ut 1914 påverkades Sverige trots sin neutralitet. Krigstidens handelsstörningar ledde till brist på livsmedel, stigande priser och social oro. Missnöjet växte bland arbetarklassen som redan levde under hårda villkor. Samtidigt hade den svenska arbetarrörelsen vuxit sig stark, både genom fackföreningarna inom LO och det socialdemokratiska partiet.
Men under ytan fanns djupa spänningar. Skulle kampen för ett mer jämlikt samhälle föras steg för steg genom reformer och parlamentarisk väg, eller genom radikalare metoder inspirerade av revolutionen i Ryssland? Frågan kulminerade i splittringen 1917, en händelse som förändrade den svenska arbetarrörelsen för alltid.
Bakgrunden: Reformister mot revolutionärer
Redan före kriget hade motsättningarna inom Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) vuxit. Den ena sidan, ledd av Hjalmar Branting, förespråkade en reformistisk linje: socialismen skulle genomföras inom ramen för demokratin, genom lagstiftning och stegvisa reformer.
På den andra sidan stod vänsterflygeln, med namn som Zeth Höglund, Fredrik Ström och Ture Nerman. De inspirerades starkt av den internationella revolutionära rörelsen och menade att socialismen inte kunde förverkligas genom kompromisser. De såg kriget som ett bevis på kapitalismens bankrutt och krävde en mer radikal kurs.
Skillnaderna förstärktes av krigstidens hungerkravaller och demonstrationer, där vänsterflygeln ofta stod närmare de protesterande massorna än Brantings reformistiska ledning.
1917 års partikongress
Det definitiva brottet kom vid Socialdemokraternas partikongress i maj 1917. Debatten blev hätsk, och skillnaderna mellan höger och vänster inom partiet blev oöverbryggliga.
Branting och partiledningen stod fast vid en reformistisk kurs. Vänsterflygeln vägrade acceptera denna linje och valde istället att bryta sig ur partiet. Resultatet blev bildandet av ett nytt parti: Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).
Splittringen var dramatisk men samtidigt oundviklig. För första gången stod den svenska arbetarrörelsen öppet delad i en reformistisk och en revolutionär gren.
Vänsterpartiets profil
Det nybildade SSV profilerade sig som ett revolutionärt socialistiskt parti. Det stödde den ryska revolutionen 1917 och hade nära kontakter med bolsjevikerna.
SSV var betydligt mer radikalt än SAP. Man förespråkade direkt aktion, generalstrejker och i vissa fall revolutionära metoder. Partiet lockade till sig många unga, radikala arbetare och intellektuella som såg Brantings linje som alltför försiktig och kompromissvillig.
Samtidigt hade partiet svårt att vinna brett stöd i Sverige, där förhållandena inte var lika dramatiska som i det krigshärjade Europa. Splittringen ledde därför till en svagare total arbetarrörelse i det korta perspektivet.
Brantings socialdemokrater
För Branting och SAP innebar splittringen en möjlighet att tydligare profilera sig som ett reformistiskt, parlamentariskt parti. Utan den radikala vänsterflygeln kunde partiet framstå som mer stabilt och regeringsdugligt.
Detta visade sig snart vara en framgångsrik strategi. När allmän och lika rösträtt genomfördes 1919–1921 stod SAP redo att ta en ledande roll i den parlamentariska demokratin. Branting blev statsminister 1920 – något som hade varit svårt att föreställa sig om partiet fortfarande varit splittrat internt.
Fördjupning: Den internationella dimensionen
Splittringen 1917 måste också förstås i ljuset av den internationella situationen. Den ryska revolutionen i februari och oktober samma år inspirerade arbetarrörelser över hela världen.
I Tyskland, Finland och Ungern ledde revolutionära rörelser till dramatiska händelser. I Sverige hoppades många radikaler att samma sak kunde ske. SSV såg sig som en del av denna internationella våg, medan SAP med Branting i spetsen medvetet tog avstånd från revolution och istället valde den demokratiska vägen.
På så sätt speglade splittringen de globala motsättningarna inom arbetarrörelsen.
Fördjupning: Konsekvenser för fackföreningsrörelsen
Även fackföreningsrörelsen påverkades av splittringen. LO stod nära socialdemokratin och följde Brantings reformistiska linje. Men många radikala fackföreningsledare och lokala klubbar drogs till SSV.
Detta skapade slitningar och försvårade en enad strategi i arbetsmarknadskonflikterna under 1910-talet. Samtidigt tvingade splittringen LO att professionalisera sig ytterligare och utveckla en mer långsiktig politik.
Långsiktiga konsekvenser
Splittringen 1917 fick långtgående konsekvenser för svensk politik. SSV blev så småningom Sveriges kommunistiska parti och senare Vänsterpartiet.
Socialdemokraterna å sin sida befäste sin position som det största partiet i Sverige under hela 1900-talet. Den reformistiska linjen visade sig fungera bättre i den svenska kontexten, men vänsterns existens påminde ständigt om att arbetarrörelsen inte var enhetlig.
Splittringen som symbol
Idag framstår splittringen 1917 som en symbol för en avgörande vägval i arbetarrörelsens historia. Den ställde frågan på sin spets: skulle arbetarnas frigörelse ske genom revolution eller reform?
Att Sverige valde reformvägen genom Brantings socialdemokrati har präglat hela det moderna samhället. Men splittringen påminner också om den mångfald av idéer som funnits inom arbetarrörelsen – och om den kraft som väcktes i en tid av global oro.