Från ståndsriksdag till partisystem
För att förstå Högerpartiets tillkomst måste vi börja redan i ståndssamhällets upplösning. Fram till riksdagsreformen 1866 var Sverige styrt av ståndsriksdagen, där adel, präster, borgare och bönder hade varsin kammare. När tvåkammarriksdagen infördes ersattes detta system, och det politiska landskapet började sakta omformas mot ett modernt partisystem.
De konservativa, som traditionellt representerat adeln, prästerskapet och de besuttna bönderna, hamnade i första kammaren, där rösträtten var starkt begränsad till de mest förmögna. Liberalernas bas fanns istället i andra kammaren, där den framväxande medelklassen fick inflytande.
När socialdemokratin växte fram under slutet av 1800-talet blev trycket ännu starkare på de konservativa att organisera sig mer effektivt. Allmänna valmansförbundet (AVF) bildades 1904 som svar på detta behov. Därmed föddes det som senare skulle bli Högerpartiet.
Allmänna valmansförbundet – en modern partimaskin
AVF var på många sätt en pionjär i svensk politik. Organisationen byggdes upp med lokalavdelningar över hela landet och en stark centralledning i Stockholm. Den var starkt influerad av tyska och brittiska partimodeller där central styrka kombinerades med lokal mobilisering.
Partiet fokuserade på att:
- Försvara monarkin och kyrkan, som sågs som grundpelare i nationen.
- Stärka försvaret, särskilt i en tid då spänningar i Europa växte.
- Skydda äganderätten, i en tid då socialdemokratin växte med krav på skatter, regleringar och sociala reformer.
AVF lyckades samla konservativa väljare från både landsbygd och stad, men särskilt starkt stöd hade man bland godsägare, företagare och högre tjänstemän.
Borggårdskrisen 1914 – höjdpunkten för kungamakt och höger
En avgörande händelse i Högerpartiets historia var borggårdskrisen 1914. När liberala statsministern Karl Staaff föreslog neddragningar i försvaret organiserade konservativa krafter det så kallade bondetåget, där 30 000 bönder tågade till Stockholm för att uttrycka sitt stöd för kungen.
Kungen, Gustaf V, höll sitt berömda borggårdstal, där han öppet kritiserade regeringen. Högern ställde sig helt på kungens sida, vilket bidrog till att Staaff avgick.
Denna episod visade hur stark banden var mellan monarkin och högern. Samtidigt blev krisen en väckarklocka för liberaler och socialdemokrater, som insåg att parlamentarismen behövde stärkas för att undvika kungligt maktmissbruk.
Rösträttsfrågan – från motstånd till acceptans
En av de mest centrala konflikterna mellan högern och övriga partier var rösträttsfrågan. Högern motsatte sig länge allmän och lika rösträtt, eftersom man fruktade att socialdemokratin då skulle få ett massivt övertag.
Man förespråkade istället graderad rösträtt där rika och besuttna hade större inflytande. Men efter första världskriget och revolutionerna i Europa blev det tydligt att motståndet inte längre var hållbart. I kompromissen 1918–1919 gick även högern med på att införa allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Detta blev ett avgörande steg i partiets omvandling – från en motståndare till demokrati, till en aktör som accepterade spelets regler i ett parlamentariskt system.
Mellankrigstiden – motkraft till socialdemokratin
Under mellankrigstiden var Högerpartiet ett stabilt oppositionsparti. Socialdemokraterna växte snabbt till att bli landets största parti, medan högern profilerade sig i frågor som försvar, nationalism och ordning.
Partiet hade svårt att vinna bredare folkligt stöd, eftersom dess politik ofta sågs som elitistisk och konservativ. Men det spelade ändå en central roll genom att vara en tydlig motkraft mot socialdemokratiska reformer och kommunistiska idéer.
Högern var också det parti som starkast värnade om ett starkt militärt försvar, något som fick ökad aktualitet i takt med att 1930-talets konflikter i Europa växte.
Fördjupning: Ekonomisk politik och klassbas
Ekonomiskt stod Högern för en marknadsvänlig linje. Man försvarade privat ägande, motsatte sig omfattande skatter och var kritisk mot de sociala reformer som socialdemokraterna ville införa. Detta gjorde att partiet främst fick stöd från överklassen och medelklassen, men hade svårare att nå ut till arbetare och småbönder.
Samtidigt betonade partiet ofta fosterlandskärlek och nationell enhet, vilket tilltalade vissa grupper även utanför de besuttna klasserna. Denna kombination av elitens försvarsparti och nationell rörelse blev kännetecknande för högern under 1900-talets första hälft.
Namnbytet 1969 – från Högern till Moderaterna
När 1960-talet gick mot sitt slut stod det klart att Högerpartiet behövde förnya sig. Socialdemokraterna dominerade svensk politik, och högern riskerade att fastna i en konservativ identitet som skrämde bort yngre väljare.
Därför bytte partiet 1969 namn till Moderata samlingspartiet. Namnbytet markerade en ideologisk breddning mot liberalkonservatism, där man försökte locka både klassiska konservativa väljare och liberala borgerliga grupper.
Det var början på den resa som senare skulle göra Moderaterna till ett regeringsbärande parti på samma nivå som Socialdemokraterna.
Högerpartiets arv
Högerpartiet var under hela sin existens mer än bara ett parti – det var konservatismens och elitens främsta politiska röst i Sverige. Det representerade motståndet mot snabba förändringar, försvaret av monarkin och försvaret av äganderätten.
Även om det ofta stod i opposition, bidrog det till att forma den politiska balansen i landet. Genom att vara en tydlig motpol till arbetarrörelsen och liberalerna påverkade det debatten och förhindrade ibland snabba reformer.
Utan Högerpartiet hade svensk politik utvecklats annorlunda – kanske snabbare, men också med större risk för konflikter. Högerns existens gjorde att den svenska demokratin formades i kompromissens tecken.